Lizzys kattungar

I mitten av maj fick Lizzy fyra kattungar, två långhåriga honor, en korthårig hane och en korthårig hona. Alla helsvarta utom den korthåriga honan (svartvit). Jag har alltid hävdat att Lizzy ser ut som en uggla och det tycker jag har gått i arv till långhåringarna.

Gymnastisera mera:

Hanen gillade min livrem:

Hjälp, hon drar mig i tröjan:

Aggressiv:

Försök själva balansera på en sänggavel:

Jag tyckte bäst om den svartvita. ❤

Isn’t she lovely? 

Fast hon var minst kelig (och mest lekfull).

Inga nyheter är goda nyheter

När vi kom skulle de precis köra ner honom till röntgen; CT-röntgen. Vi gick på stan under tiden, jag köpte två kuddar på Hemtex och två t-shirts på Intersport och vi fikade på Café Mignon. När vi kom tillbaka frågade jag: Hur gick det? och tänkte mer på (hur han upplevde) själva röntgen, inte på resultatet. ”Det finns bara ett ord som sammanfattar det”, sa han, ”och det är: skit.” Doktorn skulle komma om fem minuter. Då bröt jag ihop och grät hysteriskt. De hade hittat metastaser på levern, doktorn påstod att detta var något helt nytt, att de inte hade sett det på de förra plåtarna, men enligt en annan läkare hade de redan då sett en misstänkt (ej bekräftad) levermetastas, så jag var inte förvånad. Men för min far var det nog ganska nytt, han hade inte tagit in det. Bortsett från detta är det benen som plågar honom mest. Ikväll skulle de sätta in ett nytt läkemedel – morfinet fungerar inte. Han har stora proppar ovanför knäled. Det gör vansinnigt ont när han går och står, ja, även när han sitter. De skulle göra ett nytt försök med blodförtunnande – trots blödningsrisken.

Vi är alla dödliga, vi vet det också, men inte alla av oss kommer att få veta vad vi ska dö av och att vår tid är så väldigt utmätt. Det bästa är att bara dö, helt oförberett, alternativt inte vara medveten om att sjukdomen är så svår att den kommer att leda till ens död. Det är psykiskt extremt påfrestande. Under samtalet med överläkaren, som för övrigt var hematolog, inte onkolog, tittade min far på mig – och jag önskade att jag hade kunnat hjälpa honom, följa honom. Men jag kan inte och det är helt värdelöst.

Han har hjälpt mig så många gånger och jag kan inte hjälpa honom alls. Vi talar om mannen som lärde mig cykla. Bara en sån sak.

Nu mår jag lite illa.