Månadsarkiv: juni 2012

Lizzys kattungar

Publicerad den av
Svara

I mitten av maj fick Lizzy fyra kattungar, två långhåriga honor, en korthårig hane och en korthårig hona. Alla helsvarta utom den korthåriga honan (svartvit). Jag har alltid hävdat att Lizzy ser ut som en uggla och det tycker jag har gått i arv till långhåringarna.

Gymnastisera mera:

Hanen gillade min livrem:

Hjälp, hon drar mig i tröjan:

Aggressiv:

Försök själva balansera på en sänggavel:

Jag tyckte bäst om den svartvita. ❤

Isn’t she lovely? 

Fast hon var minst kelig (och mest lekfull).

Inga nyheter är goda nyheter

Publicerad den av
2

När vi kom skulle de precis köra ner honom till röntgen; CT-röntgen. Vi gick på stan under tiden, jag köpte två kuddar på Hemtex och två t-shirts på Intersport och vi fikade på Café Mignon. När vi kom tillbaka frågade jag: Hur gick det? och tänkte mer på (hur han upplevde) själva röntgen, inte på resultatet. ”Det finns bara ett ord som sammanfattar det”, sa han, ”och det är: skit.” Doktorn skulle komma om fem minuter. Då bröt jag ihop och grät hysteriskt. De hade hittat metastaser på levern, doktorn påstod att detta var något helt nytt, att de inte hade sett det på de förra plåtarna, men enligt en annan läkare hade de redan då sett en misstänkt (ej bekräftad) levermetastas, så jag var inte förvånad. Men för min far var det nog ganska nytt, han hade inte tagit in det. Bortsett från detta är det benen som plågar honom mest. Ikväll skulle de sätta in ett nytt läkemedel – morfinet fungerar inte. Han har stora proppar ovanför knäled. Det gör vansinnigt ont när han går och står, ja, även när han sitter. De skulle göra ett nytt försök med blodförtunnande – trots blödningsrisken.

Vi är alla dödliga, vi vet det också, men inte alla av oss kommer att få veta vad vi ska dö av och att vår tid är så väldigt utmätt. Det bästa är att bara dö, helt oförberett, alternativt inte vara medveten om att sjukdomen är så svår att den kommer att leda till ens död. Det är psykiskt extremt påfrestande. Under samtalet med överläkaren, som för övrigt var hematolog, inte onkolog, tittade min far på mig – och jag önskade att jag hade kunnat hjälpa honom, följa honom. Men jag kan inte och det är helt värdelöst.

Han har hjälpt mig så många gånger och jag kan inte hjälpa honom alls. Vi talar om mannen som lärde mig cykla. Bara en sån sak.

Nu mår jag lite illa.

Vad tjänar det till

Publicerad den av
Svara

Min dator har pajat, min pappa har också pajat. Mitt *********** håller på att paja.

Datorn dog igår, den går inte att starta, inte att komma in i. Min kusin – som inte har pajat – ska titta på den imorgon. Den har varit dålig länge så egentligen förvånar det inte. Kan han inte rädda den vet jag inte vem som ska göra det. En datorfirma, visst, men det kostar mycket pengar. Mycket mycket pengar. Köp en ny, säger folk då. Ja, men alla mina lösenord? Mina bilder? Mina mail? Har du ingen backup, säger folk då. Nja, säger jag då.

Min pappa kan inte gå upp ur sjukhussängen utan djävulska plågor och brister allt oftare i gråt.

Själv vet jag inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Säga upp sig från ett outhärdligt jobb och leva i total fattigdom eller fortsätta och… vad?

Vad tjänar det till, allting?

Asking only workman’s wages
I come looking for a job
But I get no offers,
Just a come-on from the whores on Seventh Avenue
I do declare, there were times when I was so lonesome
I took some comfort there

The Boxer

Örtofta tur och retur

Publicerad den av
Svara

Min bror tillhör det utdöende släkte…

…som fortfarande rullar sina egna köttbullar.

Jag menar, det är inte 1950-tal. Han är inte hemmafru.

Med gemensamma ansträngningar lyckades Ellinor och jag (mest Ellinor) åstadkomma en tårta. Det bor en konditor i den däkan! (Jag hade bara lagt på gubbarna odelade men hon gjorde liksom små klyftor.)

*kalv på grönbete*