24 grader…
O, Sofiero!
1
Kategoriarkiv: Slott
Tullgarn
När jag åkte upp till Stockholm såg jag skylten med ”Tullgarns slott” och tänkte att jag måste åka dit på hemvägen. Tullgarn är ett av mina favoritslott. Det är så enkelt på något sätt. Som ett större rosa hus. Jag brukar tänka på att tsarfamiljen besökte Gustaf V där 1909 och att de anlände sjövägen. Om jag inte minns fel skrev barnen också i gästboken. Jag tycker mig komma ihåg Anastasia med stora bokstäver. Eller var det Alexsej?
Rakt in i paradiset
Fredrik och Sofia och en ouppbrunnen papegojbur
Som så många slott var Kronborg ursprungligen en medeltida borg, uppförd på 1420-talet i syfte att kontrollera sjöfarten och inkassera tullar i Öresund. Mellan 1574 och 1585 förvandlade Fredrik II borgen till ett renässansslott med torn och spiror. Han var influerad av tanken att ”rikedom snarare än militär styrka hade blivit en symbol för makt”.
Fredrik dör 1588 och hans omyndige son Kristian IV är arvtagare till tronen. Änkan Sofia, som var betydligt yngre än Fredrik, bosatte sig efter några år på Nykøbing Slot. Hon levde till 1631 vilket innebar att hon hann få nyheten att hennes gamla hem brunnit ner:
Kristian IV trivdes på Kronborg och tillbringade mycket tid där. Flera av hans barn föddes på slottet, bland annat i september 1629 då hans sista barn med Kirsten Munk föddes där. När hon låg i barnsäng på slottet utbröt en stor brand som i stort sett förstörde hela slottet förutom slottskyrkan. Kirsten fick snabbt föras ner till byn och vidare till Frederiksborgs slott. Den svenska diplomaten Johan Fegræus (Strömfelt) skrev hem till Sverige att slottet blev ”helt och hålligt i grundh förbrändt”.
Den kungliga familjen måste ha suttit däruppe under gudstjänsterna.
Kyrkan undkom emellertid nästan helt och många av slottets kaminer klarade sig, dock brann det mesta av inventarierna upp samt allt som var av trä och timmer.
Drottningens papegojbur (se föregående inlägg) tillhörde uppenbarligen de få materiella ting som förblev intakta…
Det är Shakespeareår i år
Även för mig personligen. Det är 400 år sen han dog och när vi var i Oxford var det en utställning om Shakespeare med the First Folio bakom glas. Jag ville fråga vakten om man fick fota men kom mig inte för. Jag såg den i alla fall! Ett stort ögonblick i mitt liv. 🙂
Två skådespelarkollegor samlade hans verk och fick dem utgivna 1623. Ingen vet med säkerhet hur Shakespeare såg ut men man antar att porträttet på the First Folio återger honom någorlunda korrekt. Vännerna borde ha protesterat annars.
I sommar gick Jonas och jag på Hamlet på Kronborgs slott. Det är någonting jag velat göra länge. Kronborg är Hamlets slott, det är där handlingen utspelar sig. Eller där man tror att handlingen utspelar sig. Shakespeare tar inte Kronborg i sin mun. Han talar bara om Slottet (”the Castle”) i Elsinore, som är den engelska benämningen på Helsingør.
Shakespeare kände till Kronborgs existens och man vet att engelska teatersällskap var på besök under hans levnad – fast troligen inte Shakespeare själv. Det slott som Shakespeare hade i tankarna brann ner 1629 och byggdes upp på bara tio år. Interiören blev aldrig lika magnifik som den en gång varit. Dock tillräckligt magnifik!
Jag rekommenderar alla som regelbundet eller oregelbundet åker till Helsingør att passa på att besöka slottet. Hela min uppväxt förflöt utan att det hände – fråga mig inte varför. Jag har fortfarande vänner som inte varit där. Det är allmänt obegripligt, Kronborg är ju en skatt och en stor turistattraktion, men svenskar har en tendens att åka till Helsingør bara för att köpa alkohol och äta pølse. Det gjorde förstås vi också. Minus pølsen.
Vi travade runt i Helsingør innan vi travade till slottet och gick igenom rummen, precis som jag gjorde förra året. Då gick jag omkring själv därinne medan Micke passade Vanna utanför. I år var ingen Vanna med. Det hade faktiskt ändrat sig lite, vissa saker var borta och andra var tillkomna. I år noterade jag drottningens papegojbur:
Den är alltså från 1500-talet och stannade alltid kvar på Kronborg när de ambulerade mellan slotten. Papegojan färdades i en mindre bur. Drottningen är drottning Sofia och kungen är Fredrik II. De hade ett ovanligt harmoniskt äktenskap.
Här sitter de och småpratar.
Det är alltid svanungar i vattnet när jag är där.
Och andra fåglar.
En andmor var ute och gick med sina ungar och jag blev lite orolig när de gick iväg från slottet. Vart ska de ta vägen? De skulle trilla ner i vattnet. Först hoppade morsan över kanten och sen resten av gänget.
Föreställningen skulle börja åtta och pågå i en och en halv timme, det var en kraftigt reducerad version. (Hela pjäsen skulle enligt Jonas ta fem timmar.) Från början när jag beställde biljetterna hade jag inte en tanke på att scenen skulle vara under bar himmel, jag trodde bara det var vi, publiken. När jag förstod det blev jag ännu mer nervös för vädret. Har en halvtimme av pjäsen spelats får man inte pengarna tillbaka på grund av regn.
Oavsett om man får pengarna tillbaka eller ej känns det inget vidare att enbart se delar av pjäsen. Värre än Wimbledon! Kronborg får göra som de gjorde på centrecourten för några år sen: skaffa tak som går att rulla in vid behov.
Det var inte överdrivet varmt i Helsingør den här dagen och på kvällen var det svinkallt. De hade förvarnat om att det kunde bli køligt så jag hade tagit med en extra tröja, om än ingen filt. Trots denna tröja hackade jag tänder när mörkret sänkte sig över oss.
En ung man – som sig bör – spelade Hamlet. Föreställningen var på engelska, samtliga skådespelare var britter, varav en, Claudius, Hamlets fars mördare, lämpligt nog var känd från Morden i Midsomer (som lämpligt nog spelas in i Oxford).
Problemet var att man inte är engelsktalande av naturen. För att man inte skulle vara piskad att hänga med i engelskan försedde Kronborg oss med danska textremsor ovanför scenen. Det slutade allt som oftast med att jag krampaktigt satt och stirrade på dessa texter samtidigt som jag försökte höra vad skådespelarna sa. Det går fort så man hinner inte grubbla på vad ett ord egentligen betydde. Resultatet blev att jag kanske uppfattade 70 procent av handlingen.
Hamlet var en stor del av föreställningen placerad i en svart skinnsoffa där han led alla helvetes kval. Det mest chockerande var att han fick för sig att spela gitarr och sjunga Cat Stevens (”Find a girl, settle down…”). Hans bästa kompis spelade trummor.
Fyrtio minuter in i föreställningen kommer regndropparna och publiken letar efter paraplyer och regnkläder. Hamlet kör på i sin soffa som om ingenting hänt medan alla andra fullkomligt tappar uppmärksamheten. Jag undrar vart det är tänkt att de ska ta oss, de har meddelat att de ska leda oss i skydd om det börjar regna. Ska vi gå in på slottet? Efter tio minuter har det slutat regna och sen regnar det inte mer.
Vi springer till färjan och lär oss att när tågstationen är stängd får man gå runt på baksidan för att komma med båten hem.
Tidigare på dagen var vi på Louisiana. Vi köpte en kombinationsbiljett i Helsingborg så det var bara att kliva på tåget till Humlebaek och följa strömmen.
Olyckliga i alla sina dagar
I’ve got what my mother’s got — however bloody you’re feeling you can put on the most amazing show of happiness.
Det är prinsessan Diana som säger detta i ”The Secret Tapes”. Hon pratar om sig själv som om hon är hos psykologen. I själva verket talar hon med sin talpedagog.
Diana kunde relatera till andra människors lidande för att hon lidit själv. Inte bara genom sitt kärlekslösa äktenskap. Det var på något sätt en naturlig följd av hennes egen barndom. ”My parents… they never said they loved me.” – So you never knew that anyway? ”No, no. No idea. There was no… there was always a kiss there [pekar på ena kinden]. There was no hugs or anything like that.” (Princess Diana Revealed)
Park House, Sandringham (Dianas första barndomshem)
De grälade så mycket att en av hennes äldre systrar brukade skruva upp volymen på sin stereo för att slippa höra dem. Diana var bara sex år när de separerade och tog skilsmässan hårt.
Althorp (Dianas andra barndomshem)
Lady Diana Spencer gifte sig med prins Charles i juli 1981 inför 750 miljoner TV-tittare. Samma sommar var hela familjen i London på vår första utlandsresa någonsin (Danmark räknas inte). Mamma hade sparat och sparat och sparat. Även om jag inte var så gammal var det en av de mest intensiva veckorna i mitt liv och jag vet inte hur många smaklösa souvenirer med brudparet vi släpade hem; från väggtallrikar till glasunderlägg.
Jag skrattar så jag gråter när jag tänker på denna komiska tragedi. Inte ens Shakespeare hade kunnat fantisera ihop något mer dråpligt. Hur alla inbillade sig att de var lyckliga, hur alla fullständigt drogs in i en kollektiv psykos och hur vartenda skyltfönster i London visade deras ansikten – trots att det borde stått klart för en imbecill att något var fel när Charles i förlovningsintervjun kläcker ur sig: ”Whatever in love means.” Kejsaren var naken, men ingen ville se det, ingen vågade.
Det ska t.o.m. ha varit så illa att han använt uttrycket förut. Den unga och naiva Diana: ”I love you so much.” Den äldre och cyniske Charles: ”Whatever love means.” Han fann sig i ett läge där han varken kunde säga att han älskade henne eller inte älskade henne. Skulle han säga att han älskade henne skulle han tappa sin självrespekt och skulle han säga att han inte älskade henne skulle han aldrig bli gift.
I Dianas värld förlovade man och gifte sig inte om man inte gjorde det av kärlek – därför antog hon i det längsta att det var kärlek, hur många tecken som än talade emot. Vad ska en nittonårig flicka tro? Varför visade han sådant intresse för henne och samtidigt sådant ointresse? Varför ville han gifta sig med henne om han inte var förälskad? Han måste vara förälskad, annars skulle han inte…
Vid 32 års ålder verkade Charles inkapabel att träffa någon som han kunde känna något annat än vag sympati för. Det enda han ville var att hitta en uthärdlig fru, en fru som kunde stå vid hans sida och se söt ut och uppföra sig ordentligt.
Sen hade han alltid Camilla Parker Bowles, som Diana hade hört honom säga ”I will always love you” till i telefon. Det var några veckor före bröllopet.
På Dianas fråga fem år in i äktenskapet: ”Why is this lady around?” svarade Charles: ”Well, I refuse to be the only Prince of Wales who never had a mistress.” (Vår egen kung kunde ha svarat något liknande om Silvia hade frågat. Precis som Charles hade sin Camilla hade Carl Gustaf sin!) Det sorgliga var att Diana fortfarande var svartsjuk.
Träbocken med sitt unga byte
När det är fyra dagar kvar bryter bruden in spe ihop offentligt och måste gråtande föras bort från den polomatch som hennes fästman (hästman) utkämpar.
Både Charles och Diana ville ställa in bröllopet och drabbades av panik på varsitt håll. Charles för att Diana inte var den lättsamma country girl han hade trott utan redan visade tecken på att vara en betydligt mer komplicerad typ och Diana på grund av Camilla. Hon skrattade först när Charles friade, hon trodde inte han menade allvar. De hade bara dejtat ett halvår innan de gifte sig och vad jag förstår inte tillbringat en enda natt ihop.
Två dagar före bröllopet gick Diana till sina systrar och sa att hon inte kunde genomföra det. Systrarna sa att det var för sent att ångra sig, ”ditt ansikte finns på kökshanddukarna”. De offrade henne eller tyckte att hon kunde offra sig själv. Din lycka är ingenting mot nationens anseende. Som drottning Victoria enligt skrönan uppmanade sin dotter: Blunda och tänk på Imperiet (under sexualakten).
Det var två ensamma människor som gifte sig med varann, men Diana var ensammast. Längs altargången kände hon sig som ett lamm på väg till slakt:
…it was so grown up — and here was Diana, a kindergarten teacher. I mean, the whole thing was ridiculous.
Väl framme vid altaret försöker hon intala sig att han kommer att släppa Camilla nu och bli lika förälskad i henne som hon obegripligt nog var i honom och ta hand om henne och all sån skit:
Well, was I wrong on that assumption.
Charles kunde inte ta hand om (look after) någon, allraminst Diana. Han var främmande för hela hennes person, en sån besvärlig varelse! Bulimin slog ut i full blom. Jag läste en gång att hon efter långvarig utveckling gjort stora framsteg: ”Nu spydde hon bara tre gånger i veckan.” Istället för att bli orolig, vilket han hade blivit om han hade brytt sig om henne på riktigt, blev Charles motsatsen. Han signalerade att hon var sjåpig. Till slut slängde hon sig utför trapporna och skar sig i handlederna. Den kungliga familjen saknade förmåga att handskas med sådana djur.
Om de inte hade haft så förbannat bråttom mellan förlovning och giftermål håller jag det inte för uteslutet att det hade spruckit inífrån, det hade vittrat sönder – hur skandalöst det än hade varit. Hade inte pressen jagat Diana så fort de förstod att hon var tronföljarens nya flickvän hade hon kanske kunnat använda sitt förnuft istället för att motvilligt låta sig smickras av uppmärksamheten. Och hade inte alla tyckt att det var en utmärkt affär. Och hade hon inte knuffats i fel riktning. Och hade hon inte varit så oerfaren. Etc etc etc.
I sitt berömda begravningstal över Diana konstaterar brodern att hon förblev ”a very insecure person at heart”. Men det var just denna litenhet som gjorde henne stor. Den 31 augusti var det nitton år sen hon dog.
Today is our chance to say thank you for the way you brightened our lives, even though God granted you but half a life. We will all feel cheated always that you were taken from us so young and yet we must learn to be grateful that you came along at all.
Brudfotografering & pannkakor
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi åkte till Nääs. Tyvärr tappade Vanna lite av sin värdighet när hon skulle hälsa på en hund, hon råkade ramla ner med bakbenen i vattnet på den där trätrallen. Det var alldeles för mycket hundar och människor idag. Bara när vi fikade var det fyra fyrbenta förutom Vanna. Jag var så överambitiös att jag tog med mig en bok!
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det var brudfotografering vid vattnet och uppe vid slottet. Det var inte första gången – Nääs är ett populärt ställe för nygifta. (Det är ingen katt, det är en shiba.)
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vanna fick simma en timma
Bättre stunder
Vi har haft bättre stunder på Nääs, men fint är det ju alltid. När vi kom dit gick vi först, som vi brukar, nedanför själva Nääs, och jag skulle bara köpa en glass efter promenaden och stängde in Vanna i bilen utan att tänka mer på det. Så fort jag kom ut från caféet med glassen i näven frågar en kvinna om det är jag som äger den gråa bilen med hund i. Inga fönster nedvevade och hunden såg flämtig ut. Ja, hon var flämtig – upphetsad på grund av att hon sprungit runt och badat. Men jag fick skämmas i alla fall, jag borde ha dragit ner rutorna för när jag satte mig i bilen var det faktiskt lite varmt. Det tog max fem minuter och det var noll fara med henne; lik förbannat borde jag ha tänkt på att veva ner rutorna.
Att leva är att bli tillrättavisad. Både på jobbet och utanför jobbet. Om man har nåt. 
Vi körde upp och ställde oss på parkeringen vid slottet och gick ner till sjön – jag kom halvvägs på att jag glömt bollkastaren. Helvetes jävla skit! Hur jag än tar i blir mina kast ändå alltid ungefär lika långa/korta.
Consuelo
Guiden nämnde pliktskyldigt det misslyckade äktenskapet mellan dollarprinsessan Consuelo Vanderbilt och den 9:e hertigen av Marlborough när vi stod i salongen.
De brukade sitta i varsin ände av det stora bordet med den där silvergrejen (till vänster i bild) på mitten – Consuelo var glad om hon slapp se sin man och han var lika glad om han slapp se henne. De grälade inte men hade ingenting gemensamt. Ingen av dem ville gifta sig med den andre, båda hade sina känslor på annat håll, så varför gjorde de det då? Jo, för att Consuelo, född och uppvuxen i USA, hade pengar men ingen ställning och hertigen hade ställningen men inte pengarna. Den brittiska aristokratin var vid förra sekelskiftet i desperat behov av kapital. Om inte Consuelo hade dykt upp som en räddande ängel hade Blenheim förfallit. Vi talar 2,5 miljoner dollar = 67,7 miljoner dollar i dagens värde! (2015)
Hela den olyckliga familjen
Consuelos mor var tyrann och fixerad vid att dottern skulle gifta sig adligt. Consuelo som bara var arton år vägrade äktenskapet. Hon försökte rymma – då blev hon inlåst. Först när modern spelade dödssjuk gav hon efter. Lagom till bröllopet tillfrisknade modern och Consuelo grät bakom brudslöjan. The Marlboroughs gifte sig 1895, separerade 1906, skilde sig 1921 och fick äktenskapet annullerat 1926. Båda gifte om sig.
Consuelo var beundrad för sin stora skönhet. När hon gifte in sig i den Churchillska familjen blev hon vän med Winston. Här är de på Blenheim 1902.
Oxford 16-05-06
Perfect day for a walk in the hills, sa BBC-människan i morse. 21 grader i Oxford, 24 i London. Tanken var att jag och V skulle åka till Blenheim Palace medan P jobbade. Men V blev sjuk. Han är fortfarande sjuk. Vi befinner oss på the Emergency Department.
Klockan är halv tolv på natten. Det beslutades i alla fall att han – dvs. vi alla tre – ska flyga hem i morgon som planerat. Ett tag ställde jag in mig på att åka ensam.
Åh vilken bra sjukvård de har i England, tänkte jag när han togs in efter en halvtimme. Det visade sig vara en skjutsköterska som primärundersökte honom. Han fick svälja en häxdryck.
Storbritanniens bussar är inte punktliga, har jag idag konstaterat. Vare sig till eller från Oxford. Kraftigt försenade.
Jag tillbringade sex timmar på och runt palatset där Churchill föddes. Det var det värt.
Blenheim Palace (uttalas blɛnɪm/ blen-im utan h) skänktes som en nationens gåva till fältherren John Churchill för hans insats i slaget vid Blenheim där han lyckades besegra den franskbayerska armén. John Churchill blev den förste hertigen av Marlborough.
Det var 1704. Slottet stod färdigt 1724. Det är för närvarande den 12:e hertigen av Marlborough som bor på Blenheim med sin familj, de bor i en av flyglarna. Sonen George som ska ärva hela härligheten/hertigdömet är född 1992.
Churchill föddes i ett anspråkslöst rum för att vara slottsrum. Han kom två månader för tidigt – föräldrarna var på tillfälligt besök på ”släktgården”. Jag förstod nu varför Winston inte blev duke of Marlborough. Han är inte son till äldste sonen. Det går i arv från son till son och från äldste son till äldste son. Undantaget var nånstans där i början då man i brist på manlig arvinge lät en dotters nephew vid namn Spencer bli hertig. Det officiella namnet är därför Spencer-Churchill. (Sir Winston Leonard Spencer-Churchill)
Guiden, som såg sanslöst töntig ut i någon sorts blandning mellan slips och fluga och det röda håret stående åt alla håll, tittande på mig som om jag var något katten släpat in, vilket jag väl också var, bekräftade att denne Spencer är släkt med prinsessan Diana och hennes bror, den 9:e earlen på Althorp.
Blenheims park är omtalad då den utgör ett typiskt exempel på engelsk park, den landskapsarkitektur som var på modet i 1700-talets England. Stilen gick ut på att ”återskapa” den vilda naturens oregelbundna charm, en skarp kontrast till tidigare epokers strikta trädgårdsideal.
Churchill föräldrar bodde alltså inte på Blenheim, där bor ju hertigen med sin hertiginna. Det var Churchills farfar och farmor. Men Winston blev ofta lämnad på Blenheim när föräldrarna inte hade tid med honom så han gick ändå som barn i huset. Som liten red han sin egen häst runt Blenheim. Han var sju-åtta år och satt i en sadel som såg ut som en stol. En stol av läder. Winston tyckte livet igenom att Blenheim var en utomordentligt bra plats och ett utomordentligt bra palats, dels var han född där och dels fick han sin fru där. De satt här:
Det var i the Rose Garden. Numera är det en plats till minne av Winston själv.
När de satt där och stirrade framför sig såg det ut så här:
Jag antar att det såg ut ungefär så även då.
När jag var klar med Blenheim – hur man nu någonsin skulle kunna bli klar med Blenheim – gick jag bort och tittade på de nyfödda lammen. Det var overkligt fint.
Jag blev så trött i fötterna att jag tog av mig skorna och lade mig i gräset vid sjön och gick upp bara för att fotografera svanarna.
Innan jag tog bussen ”hem” gick jag in i Woodstock – det lilla samhälle som Churchill var stolt över att vara en del av. Jag orkade inte gå på jakt efter de små söta tebutikerna som ska finnas där utan köpte bara en glass och gick tillbaka efter att ha visat min slottsbiljett för vakten i buren. Shall I show you my ticket? undrade min tröga hjärna. I’ll just have a quick look, sa han så där underbart brittiskt.
Jag tyckte det var lite underligt att det stod ”Access to Woodstock” när jag gick in, men såg aldrig vakten då. Hur kan man få tillgång till en liten stad? Eller köping. Jag menar, det normala är ju att man har tillgång. Ständig tillgång. Fast nu kom jag från slottet och då kunde man inte gå in och ut hur som helst.
Engelsmännen är otroligt vänliga – synnerligen lovely creatures. Utom en (1) busschaufför. Han hade inget glatt humör.
De får 9,2 på artighetsskalan. Extra plus i kanten för han som hoppade ur sin egen affär för att visa oss vägen till Ashmolean. Han hade sett att vi satt med kartan utanför hans fönster.
Vi blev ideligen kallade guys.
Sista kvällen inträffar så det jag fasat för hela tiden. Jag måste gå på hotellrumstoaletten och uträtta mina större behov. Nu är vattnet inte vackert. Jag orkar inte längre, jag flyr fältet. Planen var att checka ut 10:30 och låta värdinnan ta hand om resväskan. Men jag pallar inte – under dessa omständigheter – att komma tillbaka på eftermiddagen. Jag drar – för tid och evighet. Hon kan ta sin förbannade toalett och stoppa upp den i… Stackars kommande hyresgäster säger jag bara. Och fy fan vad jag saknar Sverige.
Hej då, då, Blenheim
Det är inte vatten
Det är fläder
Och en hiskeligt dyr semla!
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 