Allsvensk premiär

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Drygt tretusen tappra själar hade tagit sig till Falkenbergs IP när de gula mötte Gefle. Jag tog med mig min bror och brorson eller om det var de som tog med sig mig. Det gick inte så bra. Fet förlust. 0-2

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det blir nog svårt utan Henke. Men vi ska inte deppa ihop. Det är 29 matcher kvar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Apropå deppa ihop är jag fortfarande ganska ihopdeppad. Den tunga känslan vill inte gå ur kroppen. Igår uppskattade jag min livslust till 2,7 på en 10-gradig skala.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Eländet med Vanna har satt ner mig plus alla andra bekymmer.

Heja Klas

Idag tänkte jag att det nog är meningen att cancer och andra obotliga sjukdomar ska vara så plågsamma för att vi ska välkomna döden. Det går ju inte att trolla bort smärtan och lidandet, hur mycket sjukvården än försöker låtsas att den kan lindra och hjälpa och trösta – det kan den bara i begränsad utsträckning. Folk lider helvetiskt i sina sjuksängar i tjugoförsta århundradet och det finns goda skäl att göra som min gamle doktor: hänga sig när man får dödsdomen.

Eller så gör man som Klas Ingesson – kämpar till det bittra slutet.

Mitt te kallnade när jag förstod vad som hänt. Jag blev sittande gråtande över denna blonda hjälte som jag såg i rullstol på Falkenbergs IP i våras. Måte du roligt såfwa.

klas1

Vår krigare har lämnat oss men kommer alltid att finnas med oss. 

Flickorna spelar fotboll

Jag tittade på flickorna när de spelade fotboll och upptäckte att alla hade långt hår! Alla hade satt upp håret i tofs. Till slut lyckades jag hitta en som inte hade långt hår i bemärkelsen lång-långt. Hennes tofs vilade mest i nacken, de andras tofsar hängde och slängde på ryggarna. Vad säger det om samtiden?

fotboll

Är det ett krav för att få spela fotboll i den åldern? Eller har alla unga människor av kvinnligt kön långt hår? *förvirrad*

Vari vår hjälte vinner en fotbollsmatch och förlorar en annan

DSC_0381

Somliga har inte lika stort intresse av fotboll som andra

På lördagen spelade min brorson final i turneringen Fotboll mot rasism för pojkar och flickor födda 2002 eller senare på Swedbank Stadion i Malmö (MFF:s hemmaarena). De var så förbannat duktiga att de kom på femte plats av 50 lag i P12-klassen!

Han trampade inte samma gräs som Zlatan (Swedbank Stadion invigdes efter Zlatans tid) men han trampade i alla fall samma gräs som Markus Rosenberg.

Vi är stora Zlatan-fans. (Har du läst hans bok? frågar han mig varje gång vi kommer in på ämnet. Rättare sagt, de senaste gångerna har han frågat: ”Du har inte läst hans bok än va?” Nej, säger jag och skäms. Jag har det framför mig!)

Tyvärr har inte Barça hemmamatch när vi är där, de har hemmamatch när vi åker därifrån. 😦 Men vi har bestämt att vi ska gå på deras museum och se deras stadion (Camp Nou). De mindre fotbollsintresserade i familjen får göra något annat.

Min bror har alltid till skillnad från mig varit totalt ointresserad av (all) sport. Det var bara jag som gick upp i ottan för att se Stenmark åka, det var bara jag som satt timme ut och timme in och tittade på Borg. Jag och ingen annan än jag. Jag föddes i fel familj. Men när min bror så blev far och fick en idrottsintresserad son har sonens idrottsintresse – vad gäller fotboll – smittat av sig. De är nu båda två hängivna FFF-supporters.

Därför måste man sätta min bror på tredje plats angående fotbollsintresset i familjen. Det är också vi tre som kommer att gå på museet (skulle jag tro).

Att jag sätter svägerskan på fjärde plats beror enbart på att hon tvingas se på fotboll när hennes son spelar (hon är ju fotbollsförälder) och måste ha snappat upp ett och annat. Jag tror annars att hennes intresse är lika med ungefär noll. Detsamma gäller min brorsdotter. För att inte tala om min mor. Hon är den i särklass mest korkade. (I detta sammanhang.) Det är tveksamt om hon ser skillnad på anfall och försvar.

Nåväl. Efter lördagens bejublade tillställning var det dags för den grå vardagen igen, låt vara att det var söndag. Det fruktade lundalaget Torns IF (i orange) mötte det mindre fruktade Svedala IF (i blått och vitt). Det blev en bitter affär. Vi fick se det ena målet efter det andra gå in – i fel mål. Vi fick höra målvakten med förvridet ansikte klaga: ”Två helt omarkerade!” och tränaren ingjuta mod i halvlek: ”Det här vänder vi lätt.” Det stod då 3-1.

DSC_0399

Det är de orange ni ska hålla på

DSC_0405

En mycket begåvad ung man

DSC_0436

Farlig frisparkssituation

DSC_0455

Byte mellan bröder

DSC_0466A

Vår hjälte har samma nummer som Zlatan i Milan

DSC_0490

Ännu finns det hopp – man ska inte ge opp

När matchen var slut stod det 5 eller 6-1.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fick en straff emot oss. Men vilken räddning! Rena rama Ravelli

DSC_0459

Vannas fotbollsintresse kunde också ha varit större

Vår antirasistiska hjälte från gårdagen tog väldigt lång tid på sig i omklädningsrummet. Den ömma modern sa att det förmodligen berodde på att han var sur och ville ”demonstrera”. Hon bultade på dörren till killarnas omklädningsrum och frågade om han var där och att vi åker utan honom om det fortsätter så här. Det var tyst som i graven. Inte med ett ljud förrådde min brorson sin eventuella existens.

Den ena spelaren efter den andra trillade ut. Men ingen nr 11. Min svägerska kom på den briljanta idén att hon kunde åka iväg med morfar och lämna mig kvar att skjutsa hem den slagna hjälten. Jag, som hade lite ångest för att han kunde ha gått upp i rök och att jag skulle få sitta där tills jag dog, svarade såklart ja på frågan om det var OK. Jag slog mig ner vid en lyktstolpe på gräsmattan och väntade på.

När han äntligen kom tänkte jag att jag får tänka på vad jag säger. Inte strö salt i såren. ”Det var inte kul att spela fotboll idag”, sa jag till slut. ”Nej”, sa han.

Sen pratade vi lite om den nya backlinjen och att det inte var så konstigt att flera motståndare var omarkerade eftersom de bara spelade med två backar vilket gjorde de andra ständigt numerärt överlägsna. Vad var tanken med det då? sa jag. Det vet jag inte, sa brorsonen. Och tränaren var ju inte närvarande i bilen så honom kunde man inte fråga.

Han körde bara med sitt: ”Det är bra, killar.” Det var det kollektiva tilltalsnamnet.

I Göteborg säger vi gubbar. (Vi är inte svenska fotbollsgrabbar, vi är svenska fotbollsgubbar.) Fast jag vet inte var gränsen går. Kallar man även killar för gubbar eller måste de ha fyllt femton?

Vid hemkomsten begravde hjälten sig under en filt på soffan i vardagsrummet. Han behövde ta igen sig och återhämta sina krafter. Men vad är väl en förlust mot Svedala IF jämfört med en femteplats i Fotboll mot rasism?

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid

Det kan vara svårt att tro, men jag tycker i grunden väldigt bra om Jan Guillou och betraktar honom som en av de våra. (Han har betytt mycket för mig i flera avseenden – särskilt när jag var ung och läste Ondskan och vad han skrev om Palestina samt såg honom på TV i Rekordmagazinet. Även den sedermera utskällda boken om Irak gjorde ett starkt intryck på mig.) På senare år har dock mitt tålamod satts på hårda prov.

Häromdagen kommenterade Guillou i förbifarten att Zlatan Ibrahimović slagit Sven Rydells gamla rekord som den som gjort flest mål i landslaget. Han ansåg att…

…Gunnar Nordahl var en större målgörare än Zlatan. Nordahl har fortfarande de två högsta noteringarna i Milans historia. Och hade han fått spela lika länge i landslaget som Zlatan hade det blivit ett mycket svårslaget rekord. Men grattis i alla fall!

Underförstått: ”Din jävel.” Ska Guillou sänka sig så lågt att han gratulerar Zlatan måste det göras med stora förbehåll. Guillou tycker nämligen inte om Zlatan. Han avskyr honom som person och det smittar av sig när han ska bedöma honom som fotbollsspelare.

Folk som inte gillar Zlatan måste ständigt påpeka att han inte är bäst i världen – eller ens i Sverige (historiskt). Man får liksom inte förstärka glorian.

2012 uttalade han sig om vilken dålig lagkapten Ibrahimović var, hur han sabbade stämningen för hela laget. Att flera spelare vittnat om motsatsen spelar naturligtvis ingen roll. Zlatan svarade att han inte kände till Jan Guillou. Det gjorde inte min (snart tolvårige) brorson heller. Jag läste upp det där med Gunnar Nordahl och hur överlägsen Gunnar Nordahl var Zlatan. ”Vem är Jan Guillou?” sa han.

Jag måste erkänna att jag blev lite ställd. Jag trodde att alla utom Zlatan visste vem Guillou var. ”Han är jättekänd”, sa jag. ”Du har säkert sett honom på TV.”

2011 uttalade sig Guillou om Zlatans jaktintresse och hur pinsamt det var:

– Han har vuxit upp i en förort med mycket begränsad tillgång till natur och har haft fotboll som sitt stora intresse. Det är lika absurt som att Zlatan plötsligt skulle få för sig att han var svampplockare.

Det var ju inte alls nedlåtande eller så. Inget underklassförakt där inte.

Jaja. Jan Guillou är ett pucko. På många sätt. Men ett förhållandevis rart pucko. Eller ska vi säga att han har en enastående förmåga att balansera sin galenskap med ren klokhet – när han är på det humöret.