Seligman och Maier (1967) fann att hundar som i en första träningsfas utsattes för elchocker, som varken gick att undvika eller fly från, senare i en annan situation inte klarade av att undkomma elström trots att möjligheter fanns. Denna effekt kom att benämnas ”learned helplessness” eller på svenska ”inlärd hjälplöshet”. Man har senare dokumenterat samma effekt hos andra djurarter som katt, olika fiskarter, möss, råttor och människor (Gray, 1971). Den vanligaste förklaringen till fenomenet är att individen i den första fasen, då obehaget inte kan undvikas, lär sig att situationen inte går att påverka, detta oavsett vilka beteenden som används. I den andra fasen, då situationen går att påverka, är individen långsam att upptäcka detta faktum och har svårt att lära sig om det nya förhållandet (Seligman, 1975).
Seligmans hundexperiment är ett av de mest kända psykologiska experimenten. Applicerar man detta på människor kan man tänka sig att om man som barn utvecklar en känsla av att vara helt hjälplös (ingen kan hjälpa en och man kan inte hjälpa sig själv) kommer man att tro att man är det också som vuxen. Förhållandena har ändrats men uppfattningen är densamma; ungefär som att frysa vare sig det är varmt eller kallt.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 
