Jag läste ut biografin om Barbro Hörberg på en dag och kände mig sorgsen när jag slog igen den. Hon var så ofattbart fantastisk och som dottern konstaterar: ”Mamma hade mycket mer levnadsglädje än pappa, ändå var det hon som skulle dö.” Döden gör ju inte sitt urval efter hur livströtta folk är.
Jag har älskat Barbro Hörberg sen jag var tjugo. Boken gör klart att hon var en visans kvinnliga pionjär i Sverige; den första stora artist som skrev sina texter själv. Det vanliga var att kvinnor sjöng mäns låtar. Barbro ville – utan att vara uttalad feminist – berätta om kvinnors erfarenheter. Däremot tog hon oftast hjälp med musiken. Skivbolaget tyckte att hennes egna melodier lät likadana allihop. (Hon var en stor beundrare av Barbara som hon lyssnat på i Frankrike och gjorde hennes sånger på svenska: Sommarö, Efter festen m.fl.) Det förvånade mig att hon skrev texter utan att ha en melodi. Som andra fick tonsätta. Det känns så underligt att ”Med ögon känsliga för grönt” eller ”Gamla älskade barn” bara var ord på papper. Den förstnämnda titeln kunde hon tacka sin man för, det var hans formulering. Den andra texten gick hon till Lasse Berghagen med som snickrade ihop en vacker melodi samma kväll.
Lasse Berghagen hade varit gift med Lill-Babs och Lill-Babs var en av hennes bästa vänner och en av de få som kände till hennes cancer. När Barbro först fick cancer sa hon att blivit opererad för blindtarmen (inte att de tog bort ena bröstet) och när hon fick cancer igen i form av skelettcancer, för att bröstcancern bildat metastaser i ryggraden, sa hon att det var ett besvärligt diskbråck. Hon ville inte prata om sin sjukdom med någon.
Sommaren 1973 upptäckte hon en knöl men gick på grund av sjukhusskräck inte till läkare förrän på hösten då bröstcancern var ett faktum. Vid den här tiden levde 65 procent av patienterna efter fem år. Man tog alltid bort hela bröstet, oavsett tumörens storlek. Barbro ville behålla sin byst så länge som möjligt och sköt på operationen. Av rädsla för negativa besked gick hon heller inte på efterkontrollerna. Mot slutet av 1975 fick hon fruktansvärt ont i ryggen. Lill-Babs uppmanade henne att gå till doktorn men hon vågade inte, tänk om det är cancer? Det är inte säkert, sa Lill-Babs, du har ju bara ett bröst, det är klart att det blir snedbelastning. Hon sa också till läkarna att de skulle undanhålla en eventuell cancerdiagnos tills Barbro kommit tillbaka från Paris efter jul och nyår – en resa hon såg fram emot. Hon och hennes man, målaren Jan Stenvinkel, levde konstnärsliv i Paris flera år på 60-talet. De adopterade Liza 1970.
Alexandra Sundqvist som skrivit boken är ung och har anammat språkbruket ”en” istället för ”man” som personligt pronomen: ”Det sista Barbro vill är att läsa om sin bröstcancer i tidningen. Cancer är ingenting en pratar högt om i början av 70-talet. Fördomarna kring cancer, och särskilt bröstcancer, är många.” Det är som om hon var spetälsk. Både ordet bröst och cancer var fula ord och slog man ihop dem blev det ännu värre.
På den punkten har vi färdats långt. Det är väl ingen som tycker att cancer är skamligt idag när var och varannan människa drabbas och när det finns cancergalor i varenda TV-kanal? Det märkliga är att cancern har ökat samtidigt som dödligheten minskat, vi botar fler idag än på Barbros tid men fler och fler insjuknar.
Barbro fick beskedet i det nya årets början och visste att det inte fanns någon räddning. Hon höll sig hemma i det längsta och jobbade så mycket hon kunde för att bekämpa ångesten. Till slut hade hon så ont att hon själv begärde att bli inlagd. Lill-Babs hälsade på henne varje dag, även efter att hon fallit i koma.
Hon dog på Valborgsmässoafton 1976 vid 43 års ålder.
”Det står ju i Bibeln att störst av allt är kärleken. Det tror inte jag. Jag tror att störst av allt är rädslan för att ingen ska behöva en.”
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 