De fyra punkterna

  • klicka innan du rör dig
  • klicka bara (när nosen är) på doftkällan
  • belöna ovanpå doftkällan
  • belöna flera gånger vid doftkällan

Jag hade fasat för kvällens lektion. Vanna är på sitt trista humör. Hon tvärstannar på promenaderna etc. Idag när hon tvärstannade gick jag henne till viljes och vände om (det brukar vara det hon vill) men då tvärstannade hon åt andra hållet också. Det var en ny variant.

För några veckor sen fick hon det av veterinären utskrivna medlet mot skendräktighet för första gången någonsin. Det har inte haft någon som helst effekt.

Det värsta är gnället och den allmänna rastlösheten. Hon kan väcka en fem på morgonen för att hon vill ha mat. När man väl går upp FLYGER hon som en dåre ur sängen. Rättare sagt, så fort man rör en liten liten fena. (Vilket innebär att hon flyger ur sängen upprepade gånger, även om jag försöker ligga helt stilla.) Det finns ingen som har så kort reaktionstid som hon i dessa dagar!

Jag svär att jag inte kan röra mig en millimeter i sängen. Jag är helt säker på att ingen hund slår Vanna på fingrarna – så att säga – när det gäller den egenskapen. 

Vi talar om en reaktionstid på 0,00000000000000000000000000001 sekund. Hon skulle vinna nattduellen överlägset om det fanns en Mästarnas mästare för hundar.

Men hon hade kanske gnällt av sig idag för hon skötte sig över förväntan. Tack och lov är det så med denna skendräktighet att hon inte är skendräktig konstant, dvs dygnets alla timmar. Bara sådär en tredjedel. 😉

Förra gången var hon så uppgasad att hon gasade upp sig själv på möblerna när man pekade i luften. Nu höll hon sig åtminstone på golvet. Vi avslutade med ett s.k. blindsök. Det var svårt både för hundarna och oss. Svårt för hundarna beroende på att vi på något undermedvetet sätt hjälper dem när vi själva vet var doften är – svårt för oss för att vi ska sträcka ut armen till Hitlerhälsning, förlåt, sträcka upp armen i riktning mot domaren (i det här fallet kursledaren) och säga ”Markerat” när vi tror att hunden har hittat. Att Vanna var i närheten fattade jag på den ökade sniffintensiteten, men vi skulle inte säga till förrän hon var stilla med nosen på vad vi trodde var doftkällan. Detta visade sig omöjligt. Till slut blev jag tvungen att vifta med armen trots att hon bara nosade runt på området. Hur ska jag kunna veta när nosen är på doftkällan om hon inte är väldigt stilla?

Han avrådde i vilket fall från att göra dessa blindsök för ofta. Jag satt mest och funderade på vem han hade tänkt skulle göra dem åt mig.

Annonser

Fjärde gången på korvkursen

Hur har det gått? frågade instruktören och jag gjorde en grimas. Eller grimasch som Cornelis föredrog att stava det. Redogjorde därefter för problemen.

Det är ganska vanligt, sa han, att hundarna blir fixerade vid godiset. Då brukar folk antingen gömma godiset i fickan eller göra som du – ta mindre gott godis. Att gömma i fickan är ingen bra lösning, det tar för lång tid mellan klick och godis (hunden hinner släppa doftkällan). Du valde den minst dåliga lösningen.

Det svåraste är att hantera klicker, godis och koppel. Jag är van vid att ha en godisbit (i bästa fall) i handen, men vi ska ha tre eller fyra. Det är ett rent helvete att få fram dem på ett lämpligt sätt i ett lämpligt ögonblick. Han var inne på att man skulle ha klickern i vänster hand och belöna med höger men det funkade inget vidare så jag kör tvärtom. Det är bara det att då krockar kopplet med godiset.

Nu plötsligt fick vi veta att vi skulle använda bajspåse när vi tog i möbeltassarna (som jag ännu inte införskaffat). Vi fick köpa en flaska eukalyptus för femtio spänn. I samband med detta viftade han med en flaska som var full med vatten och möbeltassar. Det var förbrukade möbeltassar. Man skulle ha även den flaskan i kylskåpet. Man kunde inte bara ta möbeltassen och slänga den i soppåsen och man kunde absolut inte ta den med sina bara händer, då skulle det lukta eukalyptus överallt. Man fick heller inte gå direkt ut till soporna med den, då skulle det också lukta eukalyptus överallt. Stor risk för förvirring.

När flaskan var full med möbeltassar skulle man slänga den. Men jag förstår fortfarande inte vattnets funktion. Kan någon förklara? Går det att läsa sig till på nätet?

Han kom också med den chockerande uppgiften att hans egen hund enbart belönas med morot. Det är hans (hundens – inte hans egen) morot. Han har morot som morot. Vi kursdeltagare kunde dock inte byta ut korven mot morot, det är först när hundarna är så duktiga som hans hund som det är möjligt. Morot är så himla bra för det går rakt igenom hunden. Noll kalorier!

Till skillnad från all denna korv som Vanna stoppas full av och som ger henne korvögon och korvsvans. Varje lyckat doftsök belönas minst tre gånger. Med tanke på att de hann med ca tjugofem sök blir det ett oräkneligt antal korvbitar.

På hemvägen var det stopp i Götatunneln och trafiken dirigerades om med felkörning från min sida som följd. Jag fick åka tillbaka och köra över Älvsborgsbron för att komma hem. Istället för 12 minuter tog det 31.

Vanna var sammanlagt ensam i sju och en halv timme utan att knorra. Rättare sagt är det just det hon gör: knorrar när man kommer hem. Först knorrade hon av välbehag när jag varit borta i fem timmar och sen knorrade hon av välbehag när jag varit borta i två och en halv (jag blev tvungen att jobba i Kortedala mellan fem och sju, det var inte planerat!) Halv åtta åkte vi till kursen.

The show must go on

Vanna och boxern – som jobbar i par – kämpar vidare.

De började ute som förra gången, fast utan retning: ingen som gick och gömde godis, bara en massa lådor varav en luktade eukalyptus.

Boxern inledde som vanligt med att pissa på en låda och var rakt igenom tämligen off, han satte sig på röven och tittade upp i himlen. Varför skulle han nosa på dessa ointressanta lådor? Jonas bedömde honom som ”lite korkad”. Men Jonas har inte haft hund sen han var barn.

Jonas är min killkompis. (Alla trodde givetvis att han var Vannas husse.)

Jag kunde känna mig fett nöjd, Vanna var taggad och duktig och fick upp vittringen. Men går det bra går det snart sämre. Nästa övning var träbanan med burkar. Det gick i och för sig ungefär som det skulle. Tredje övningen var pizzakartonger och där trodde Vanna genomgående att hon skulle lägga sig ner och slita upp dem med tänderna som hon gör på julafton. Paket är till för att öppnas!

Om detta problem uppstod hemma, att hon var på lådorna med tassarna, som hon ideligen var innan hon lade sig och började tugga, skulle jag sätta upp dem på en stol. Det fattade jag själv sist det hände: hon trodde att lådan var en tasstarget.

Slutligen skulle de gå in i ett rum där det bara fanns eukalyptus på en möbeltass under en hylla i bokhyllan. Klick och belöning! Jag klickade nog lite för tidigt – innan hon var helt på. Sen trasslade det till sig, man ska ju klicka igen, men så blir man osäker på om hon verkligen är på och hon hinner gå därifrån… osv.

Sigge, cockern, hade väldiga problem med att förstå att det kunde finnas en doft som inte var kopplad till en låda eller burk. Han var den som tog längst tid på sig. Dvärgspetsen var den som tog kortast. Han gick mer eller mindre direkt på. De var varandras ytterligheter.

20160310_212655

En dålig bild på Sigge

Korvögon

Här sitter Vanna med sina korvögon efter ännu ett korvsök. Hon tycker att detta är den bästa kurs hon någonsin gått på – ”det enda vi gör är att leta godis!”

20160303_210052a

Varje gång Vanna har fullföljt en övning sätter hon sig lyckligt leende på rumpan och liksom smälter korven och intrycken. Hur kan det få vara så här trevligt?

Och precis som förra gången förstod hon inte hur man kan gömma korven på samma ställen i samma rum två gånger i rad. Det komplicerar saken något alldeles otroligt. Den här gången gömdes korven bredvid en kryddburk. Tre kryddburkar på tre ställen.

Burkarna skulle dofta eukalyptus.

Utomhus fick de leta upp- och nedvända lådor, tillika eukalyptusdoftande. Allt för att sammankoppla korven med eukalyptus (eller tvärtom).

Ibland var det inte ens korvsök utan hunden skulle mekaniskt belönas när man sänkte ner en burk under nosen. 3 x 5 korvbitar = femton stycken!

Det var betydligt svårare för mig än för Vanna: håll klickern bakom ryggen, sänk ner burken i en svepande rörelse, så fort hunden sätter nosen på burken klickar du bakom ryggen och ger godiset i direkt anslutning till burken. Klicka först, rör dig sen.

20160303_210521a

Om man rör sig först och klickar sen kommer hunden att tappa uppmärksamhet på burken och vända sig mot oss.

Slutövningen var att klicka när hunden gick fram till en bana med burkar och satte nosen på burken. (Antalet burkar varierade.) Då skulle man hålla klickern och kopplet i vänster hand och belöna med höger – om man var högerhänt.

Den vita boxerns matte hade inte köpt några billiga skitlådor på ÖB. Själv hade jag både köpt och tränat flitigt en gång om dagen.

20160303_210326a

Jag satt där och tänkte att den här gången får vi nog ingen läxa, så himla skönt. Vi har ju ingen eukalyptus. Men då fick vi – som genom ett under – tre bomullspinnar indränkta med eukalyptus i en bajspåse som vi skulle placera i en glasskål som vi i sin tur skulle placera i ett kylskåp. Då håller de länge.

Om vi inte orkade/ville/hade råd att köpa några kryddburkar (på TGR? vad är det?) kunde vi ta våra korgar och peta in topsen i ett sugrör och tejpa fast den under korgen. (För att inte kleta ner hela korgen med eukalyptus.)

Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till, men det gör jag ju aldrig. Går en bomullspinne in i ett sugrör? Är det inte svårare för en kamel att tränga igenom ett nålsöga än för en bomullspinne att komma in i ett sugrör?

Man har fastnat i det förflutna igen. Nuförtiden är inte sugrören så smala som de var när vi satt i farmors och farfars kök och blåste bort kolsyran i läsken.

20160304_153253a

Detta är ingen konstinstallation.

Veteranen Vanna

har varit på noseworkkurs. Hon är alltid äldst i dessa sammanhang. Det är väl bara att inse att de flesta som går kurs gör det med mer eller mindre unga hundar. Den vita boxern var åtminstone fyra år gammal. De var ute och kissade ihop, först han, sen hon. Det var kissförbud på kursområdet. Det var också bestraffningsfritt. Om hundarna kissade och man inte hann hejda dem skulle man bara gå iväg med dem för att markera att det inte var meningen att de skulle markera där utan utanför området. Typ.

Här används enbart mjuka metoder! Ah-ah, skulle man säga om hunden gick ifrån sökområdet, inte nej-nej. Kursledaren var manlig men hade kvinnlig assistent.

Vanna och boxern kompanjerade ihop. Vi körde 3 gånger 3 sök på 3 olika ställen: två behållarsök (inne och ute) samt ett rumssök.

I rumssöket gick instruktören omkring och lade godisbitar på bokhyllorna. Första gången löste Vanna den uppgiften lätt, hon bara nosade av och tog dem i farten. Andra gången trodde Vanna att instruktören hade varit så smart att hon gömt godisbitarna på nya ställen och nosade därför enbart och uteslutande på ställen där hon inte tidigare varit. Haha! Hon är van vid mina kluriga rumssök! Jag gömmer ju överallt. Allt detta bara för att få hundarna att ”nosa” vilket också är kommandot. Det var bättre att ha ett helt nytt kommando. (Inte sök eller leta.)

Viktigt var att man inte skvallrade, dvs. förrådde med sitt kroppsspråk var godiset låg. Det höll jag på att göra några gånger, det gör alla. Man vill så gärna hjälpa dem!

Men jag hade för dåligt godis. Jag glömmer alltid att äpple inte räcker när man ska konkurrera med andras korv- och köttbullebitar. Jag hade visserligen tagit med mig vanligt hundgodis också (liksom undermedvetet förstått att äpple inte var idealiskt) men det kunde inte mäta sig med ost och skinka.

Håhåjaja. Nu ska vi till ÖB och köpa färgglada behållare av låg kvalitet.

Hundkurs utan hund

Jag har aldrig gått på hundkurs utan hund förr, men nån gång ska vara den första. Två timmar jaktfot och två timmar stoppsignal på en basic nivå.

DSC_0541

Den udda fågeln var en stabyhoun.

DSC_0549

När man sätter fram höger fot ska hunden inte gå fot.

DSC_0540

Jaktgolden innan nosen bleknat – sex månader gammal.

DSC_0534

Flatten var finast.

Vanna 0 p

Jag tror att Vanna hade nollat samtliga stationer om det varit ett riktigt WT. Vilken tur att det var ett oriktigt! Nej, hon hade fått några få (två?) poäng.

  1. Närsök (Vanna hittar en dummy med stor möda, springer ur området, måste kallas in och börja om, vimsar runt länge och väl, hittar till slut den andra och TAPPAR den  fem meter ifrån mig)
  2. Linjetag (uppför slänt i skogen, jag skickar Vanna utan att veta exakt var dummyn är, av ren tur fattar hon att hon ska leta någonstans hos instruktören så jag blåser närsök och hon hittar den av en lycklig slump)
  3. Markering på vatten (Vanna kan inte gå fot ner till vattnet och i princip hyperventilerar – släpper dummyn ute i vattnet och skakar på sig)
  4. Långt linjetag (Vanna springer till instruktören istället för till dummyn både första och andra gången, men vimsar runt och hittar den så småningom)
  5. Fågelmarkering (Vanna markerar duvan, tar den, släpper den, instruktören går fram och kastar iväg den, Vanna tar den, biter lite i den, släpper den igen och beslutar sig för att doppa huvudet i den)

Det värsta, och det som gjorde att allting gick åt helvete, var att hon redan på ängen vädrade vatten, dvs. där vi badade sist. Det har hon aldrig brytt sig om förr eftersom hon aldrig badat där förr. Man ser inte vattnet. Nu blev hon påmind om att det finns inte bara en utan två sjöar därborta och drog igång pipet innan vi ens kommit i närheten. (Det var därför hon var så ofokuserad.) Sen drog hon såklart hela vägen dit, med undantag för när jag blev så sur att jag stirrade henne i ögonen På Mycket Nära Håll – då blev hon så spak att hon faktiskt gick i odragigt koppel i en hel minut. Väl vid sjön ägnade hon sig åt att pipa, vilket satt i hela kvällen. Som blev tre timmar istället för två.

Nu kan man inte säga att de andra var några större stjärnor heller, de sprang också till instruktören på det långa linjetaget och de vimsade också runt. Det är detta man tränar för: så fort det blir skarpt läge är hundarna hopplösa. Vad tränar man då för?

Flax hade inte en av sina bästa dagar, men vid ett tillfälle kunde han skylla på att det hade fastnat en snigel på svansen.

T.o.m. tollarmatten har fått problem i form av små pip. Vanna har stora, gigantiska, ihållande pip. Tollaren har små, nästan ljudlösa och sällan förekommande, men likväl pip. Och de vill stämma i bäcken, de ska jaktprova. Så det är mycket allvarligt.

Det trista är att vilka framsteg man än gör på hemmaplan är de som borta på bortaplan. Det är svårt nog för henne att hantera vatten när hon är med mig och blir tio gånger svårare när hon är med andra. .

Lottens matte klagar också över detta: hur duktig Lotten är när ingen ser dem. *fniss* Otack är världens lön! Man briljerar i sin ensamhet, till ingen nytta alls.

20140525_140547[1]

Där fick jag för att jag skaffade flat! Och inte kan hantera dem. Min curly gick inte att stressa upp – hon hade ett helt annat temperament. Men då hade jag fått betala på andra sätt. En kunnig förare som haft Vanna sen hon var valp hade fixat det, hon är mycket lugnare än de flesta flattar.

Jag känner också att jag har valt fel sport. Jakt är det enda jag tränar. Lydnaden ligger nere, agility har jag slutat med, spåra hatar jag. Jag är helt säker på att Vanna hade kunnat lära sig lydnadsklass 1 lätt som en plätt. Om jag verkligen hade velat. Men hon har inga förutsättningar att någonsin starta på WT eller jaktprov.

Det är för svårt helt enkelt. Vi har tragglat detta i flera år och jämför man med henne själv har hon kommit långt, jämför man med vad en nybörjarhund ska kunna kan hon fortfarande ingenting. Hon är så gott som helt oduglig.

Som vanligt får man glädja sig åt andras framgångar. Det finns många duktiga hundar därute. Och många duktiga hundtränare. Näst intill perfekta. (Jag är inte bitter.)

Kanske skulle träna katt istället.