Font Màgica de Montjuïc är en fontän i Spanien, Barcelona och tillkom 1929 i samband med världsutställningen i Barcelona. Namnet betyder ”den magiska fontänen” och fontänen kombinerar vatten i rörelse med färger, ljus och musik.
Sista kvällen i Barcelona
En mycket märklig park.
Den står på Unesco:s världsarvslista och är ännu ett av Gaudís verk.
Ormbänken i mosaik slingrar sig runt en öppen plats i mitten och ödlan har kommit att bli en symbol för Barcelona. I vad som såg ut som pepparkakshus bodde parkarbetarna.
Men jag kände mig mest ”hemma” när vi gick trapporna ända upp. Det var kaktusar och limeträd och fikonträd… Där skulle jag kunna gå i tre timmar till.
Sagrada Família är Barcelonas Masthuggskyrka!
Man ser den överallt. Gaudí kunde vinka till Gaudí.
Barcelonas store arkitekt hette Antoni Gaudí.
Mest känd för Sagrada Família där han själv ligger begravd.
”Gaudí dog 73 år gammal, överkörd av en spårvagn. Han hade då helt dragit sig undan offentligheten och var så illa klädd att ingen längre kände igen honom. En taxichaufför vägrade köra vagabonden till sjukhus och hans lik hittades till slut på ett sjukhus för fattiga. Vid begravningen följde halva Barcelona den populäre arkitekten till sista vilan.”
Vi tittade också på Casa Batlló…
…och Casa Milà (La Pedrera)
”Stenbrottet” på katalanska
Taket är fullt av bisarra skulpturer.
Boots Of Spanish Leather är en av Dylans finaste texter.
Sångarens älskade ska ta båten över oceanen och frågar om det är någonting hon kan köpa och skicka till honom som är kvar hemma. Vill han inte ha nåt?
Det enda han vill är att hon ska komma välbehållen tillbaka.
Oh, but I just thought you might want something fine
Made of silver or of golden
Either from the mountains of Madrid
Or from the coast of Barcelona
Men nej, han vill bara ha hennes kärlek. Vad ska han med materiella ting när allt han vill äga är hennes kyss?
Hon ger sig inte –
That I might be gone a long time
And it’s only that I’m askin’
Is there something I can send you to remember me by
To make your time more easy passin’
Han ger sig inte heller –
En dag får han ett brev från fartyget som säger att hon inte vet när hon kommer hem igen; det beror på hur hon mår. Hans slutsats är att hennes hjärta då inte är hos honom utan hos landet hon är på väg till.
So take heed, take heed of the western wind
Take heed of the stormy weather
And yes, there’s something you can send back to me
Spanish boots of Spanish leather
Saluhallen i Göteborg kan slänga sig i väggen. Obs! Varning för (död) hare.
På många sätt, av skäl som inte låter sig bloggas om, var resan till Barcelona tämligen misslyckad. Det är ju synd när man för en gångs skull åker utomlands (och får öroninflammationen från helvetet som tack). Man tillhör ju inte dem som åker utomlands varje år. Nej, här får man vara glad om det händer vart tredje eller fjärde eller femte eller sjätte.
Så är det här i livet. Ju mer man ser fram emot något, desto värre brukar det bli. Som Raskens Ida sa: ”Man ska aldrig räkna ut nåt.” Aldrig förvänta sig nåt. Aldrig tro eller hoppas att det ska bli på ett visst sätt – då blir det garanterat på ett annat.
Jag hade inte tänkt flyga mer överhuvudtaget eftersom ingen kan garantera att jag inte blir förkyld (och får öroninflammationen från helvetet igen). Det är endast när jag suggererar mig själv att tro att det berodde på att jag landade två gånger på tre timmar, och att jag kanske klarar mig bättre om jag följer doktorns råd, som jag kan tänka mig att ta saken under övervägande.
På flygplatsen i Amsterdam gick min brorsdotters toalett i baklås. Det var två toaletter där vi köade och den andra hade redan gått i baklås (fast utan någon i den). Jag tänkte att detta ju var ett synnerligen olämpligt ställe att bli inlåst på – mitt emellan två plan. Nu hade vi visserligen en timme på oss, men om man vore lite stressad…. Personalen hade varit med förut, de sa att vi skulle använda ett mynt. Det lyckades och ut kom min brorsdotter; något generad av uppståndelsen.
Allmän varning: Lås inte på toaletten på Schiphol! Sitt och håll i handtaget eller skit i att hålla i handtaget när ni skiter, men lås inte, vad ni än gör.
Efteråt sa min svägerska till blivande toalettbesökare: ”My daughter was inlocked.” Det kallar jag direktöversättning.
I Barcelona är vi nudister
För att ytterligare förstärka denna resas misslyckade karaktär gick en av mina spritflaskor som jag packat ner i resväskan sönder och dränkte alla kläder i rom. Det kunde värre, det kunde varit rödvin. Jag köpte två flaskor rom, två paket rosévin, två paket vitt vin, en Mojito och en Martini. Tetravinerna köpte jag för att undvika risken att de skulle slås sönder och för att de vara så satans billiga: ca fem kronor styck. Det var den enda tetran de hade i hela Spanien (?) så det var nog extremt dålig kvalitet.
Två ögonblick stod över de andra och ett hade inte ens med Barcelona att göra. Det ena var när jag badade (fantastisk känsla!) och det andra var när jag kom ut från perrongen i Figueres – det var så underbart lugnt och skönt. Jag tyckte också extremt mycket om att gå uppför trapporna i Park Güell med sina fikon- och limeträd.
En annan oförglömlig stund var när jag och ungarna badade i poolen på taket och mörkret hade fallit över Barcelona. Vi såg ett fyrverkeri den kvällen.
För att tillfredsställa barnens äventyrslusta fick vi även åka linbana.
Väl över på andra sidan åt vi glass och höll på att bli av med en väska som min mor ställt ifrån sig när hon skulle bli fotograferad. Men inte ens då blev vi bestulna. Barcelona var snäll mot oss, hon rånade oss inte en enda gång. Alla var mycket vänliga och hjälpsamma.
Ända sen jag badade (vi hann inte bada så mycket) hade jag sett fram emot hur jag skulle få bada igen – vilket var perfekt att göra sista dagen när vi ändå inte skulle ha tid att ta oss in till centrum. Då blev jag förkyld kvällen före och vaknade upp grötig i skallen och med noll lust att bada eller se de andra bada.
Men jag kan VARMT rekommendera Barcelona där ni alla redan har varit.
Hund heter gos på katalanska.
Barcelona är tvåspråkigt. De talar katalanska i Katalonien men som del av Spanien slipper de inte undan spanskan. Nästan alla skyltar är textade på både katalanska och spanska, många även på engelska. På så sätt kan man, om man är bevandrad i spanska och/eller franska, lära sig lite katalanska. Som för mig framstod som en mix mellan de två språken. Fast närmaste franska än spanska – eller närmare franska än spanskan är franska. Pròxima estació – inte próxima estación.
Jag var inte så förtjust i det, men så är jag också antifransk och prospansk. Så går det när man har en hatad lärare i franska på högstadiet och en älskad lärare i spanska på gymnasiet. Herregud vad han hade skämts över mig om han vetat att jag skulle säga: ”I don’t understand Spanish” i Barcelona 2014. (Som när Mick Jagger lät sig intervjuas på franska – ett språk han behärskar grunderna i – och efter en lång journalistisk harang deklarerade: ”I didn’t understand you.” Ridå.)
Samtidigt som det är en hjälp är det irriterande: varför ha två språk som ligger så nära varandra, åtminstone skriftligt? Som om skåningar skulle prata danska i Sverige. Men katalanerna skulle hellre dö än ge upp sitt språk. De (allra flesta) vill (nog) ha självständighet från Spanien. Det var tänkt att de skulle rösta i frågan den nionde november men regeringen i Madrid hävdade att det stred mot författningen så därav blev intet.*
”Det tidiga 1900-talet medförde starka slitningar mellan katalanska självständighetsivrare och den spanska centralmakten, något som till slut ledde till ett totalförbud mot katalanskan – i tal och skrift – efter Francos seger i det spanska inbördeskriget.”
Eftersom Barcelona haft så många inflyttade från övriga Spanien är språken ungefär lika utbredda. De spansktalande är av naturliga skäl emot en separation. Katalanskan dominerar på landsbygden och är myndighetsspråk. (Franco vänder sig i sin grav.)
Överallt i Barcelona ser man den katalanska flaggan – la Senyera.
Och överallt i Figueres:
Jag hade förväntat mig att det skulle vara mer lösa hundar än i Sverige. Varje gång jag såg en lös hund var jag orolig för att den inte skulle ha någon ägare men varje gång kunde jag binda den till en ägare med hjälp av ett osynligt band.
Det var en schäfer som sprang omkring på stranden en kväll (där hundar inte fick vara) och ägarna gömde sig för den, jag såg ägarna men hunden såg dem inte. De blev mycket glada när han hittade dem (och tvärtom). Jag fick intrycket att spanjorerna, förlåt katalanerna, tog väl hand om sina hundar. Trafiken i Barcelona är inte heller så farlig. Med tanke på hur många som bor där var det ovanligt lugnt.
Det hemska med Spanien är den ENORMA arbetslösheten. Katalonien har något lägre än Spanien i stort, men det är ändå illa: ca 20 jämfört med 25 procent av den vuxna befolkningen står utan arbete. Bland ungdomar är det etter värre: 50 procent har inga jobb! Det är en halvt förlorad generation. Genomsnittsåldern för att flytta hemifrån i Barcelona lär vara 33 år.
Den synliga misären var liten; visst fanns det tiggare, med eller utan hundar, men det var ändå förhållandevis få.
Fackföreningsrörelsen kunde ha varit framgångsrikare. Här jobbar vi utan hörselskydd och med bilarna körande någon meter ifrån oss.
Det enda jag inte gillade var inslaget av schäfrar med munkorg i tunnelbanan.
*Nähä, nu har man ändrat sig igen.
Min uppgift är att välja ett. Det är inte lätt!
Vad man än läser om på nätet som ska betygsättas, vare sig det är en kamera eller ett hotell, så har människor vitt skilda uppfattningar. Det är alltid nån som förstör alltihop – efter fem bra recensioner kommer alltid en dålig. Säger en att det är välisolerat på hotellet säger en annan att man måste ha öronproppar. Ingenting går ihop.
Man vill gärna att alla ska vara någorlunda överens. En ska inte tycka att personalen är hjälpsam och en annan att den är otrevlig. Då frågar man sig med Hoola Bandoola: Vem (i hela Barcelona) kan man lita på?
Är det Micke eller Tobbe som har rätt här?
En sak är säker; jag vore ingen bra recensent. Jag har inget sinne för detaljer och studerar inga dammråttor i hörnen. Det andra kan ägna stor tankemöda åt har jag inte ens reflekterat över.
Ibland hade vi hela temadagar på jobbet med inhyrd konsult för de som arbetade i kontorslandskapet. Mina 300 arbetskamrater hade en oerhörd massa uppfattningar och åsikter om hur det var att arbeta i detta kontorslandskap. Jag hade knappt någon uppfattning alls. Ljus och ljud bekom mig inte. Ej heller värme och kyla. (Frös jag tog jag på mig en fleecetröja = problemet löst.) Jag fördjupar mig inte i sådant. Men de andra… de kunde prata i timmar om dessa detaljer som tydligen upptog deras vardag.
Hur är ventilationen? *två timmars dryftande* Vad kan vi göra åt det? Förslag? Lösningar? Personliga allergier? *ytterligare två timmars dryftande*
Jag förstår inte hur folk kan ha så många åsikter om en arbetsplats, det är ju bara en arbetsplats. Själv tänker jag på helt andra saker, som Shakespeares sonetter eller vilket fästingmedel som är det bästa för hunden eller hur man ska härda ut tills man dör.
Vad tror ni? Kan man trivas i den här poolen? (Temperatur? Storlek? Vattenfärg? Klorhalt?) Diskutera i smågrupper.
Vovven Vanna - Flatcoated Retriever 
