Er gamla Vanna

Jag, er gamla Vanna, sopade banan med de yngre kollegorna i gårdagens sista inomhussök. Jag hittade två gömmor på en minut. Det var visserligen ingen som tog tiden men jag tog den i mitt huvud. 

Matte satt och pratade med en annan matte medan mina medhundar höll på med sina evighetslånga sök. ”Gör folk det?” undrade hon och syftade på om de använde engångshandskar och pincetter när de hanterar dofterna (som de droppar på möbeltassarna). De var båda rörande överens om att ska det vara så förbannat besvärligt får det vara. Så kommer de aldrig till SM heller. Själv hade jag velat komma till DM – distriktsmästerskap för noseworkhundar Jag vill få en guldmedalj om halsen och 59 gratulationer på FB som alla andra. Men flatte, säger matte, hur skulle du kunna få 59 gratulationer när din matte bara har hälften så många vänner? Tänkte inte på’t. 

Nästa gång är det ”skojtävling”. Det är nog inte så roligt som det låter. Risken är stor att jag kommer sist. Ha inte för höga förväntningar. Det är inte alltid er flatte är i funktion. Ibland är jag ur funktion. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Brukar ni också spela döda när andan faller på? Jag gör det ofta! Man sjunker bara rakt ner i gräsmattan som om någon hade skjutit en och där blir man liggande – stendöd. Ingenting kan rubba en. Tjata hjälper inte, dra i kopplet hjälper inte, bli arg hjälper inte. Man är ju död. Det enda som möjligen kan hjälpa är lite godis. Då är man inte riktigt lika död längre. Upprepa gärna proceduren flera gånger om dan så får ni mer godis! 

Lilla Lova

Jag läste en fruktansvärd artikel i Härliga Hund om rage syndrome, ni vet det där som röda cockrar är kända för men som jag trodde var utrotat, åtminstone i Sverige. Mycket riktigt var det en röd cocker… Ägaren skrev så vackert och sorgligt:

Men då jag ser henne ta krumsprång av lycka när någon favorit kommer på besök eller när hon leker med andra hundar i parken, då tänker jag hur omöjligt det är att hon inte skulle få finnas till. När hon är helt från sina sinnen undrar jag hur jag ska orka leva vidare med henne. Jag slits itu.

Det är att jämföra med epilepsi. Hunden är inte medveten om vad den gör. Den får anfall precis som en epileptiker. Skillnaden är att hunden med ragesyndrom (som framgår av namnet) blir aggressiv och hugger sina egna familjemedlemmar. Däremellan är den som alla andra hundar, lika söt och snäll.

Absurda situationer uppstår: jag fredar mig med en iläggsskiva till matbordet som sköld, jag kastar lasso med hennes koppel för att fånga in henne och kunna hålla henne på armlängds avstånd.

En natt biter hon ägaren i båda armarna så att det går hål, ”natten därpå ligger hon tätt intill mig och sover med huvudet på min sargade arm”. En annan natt vaknar ägaren av att Lova hugger henne genom täcket. Efteråt är båda helt slut och Lova förvirrad – hon har ju varit ”borta” (i skallen). Sjukdomen blir värre med åren och periodvis får hunden anfall varje dag. Det är kaos.

Jag inser att hon kan skada mig ordentligt, men mardrömmen vore om hon skadade någon annan. De som känner till vår situation säger att jag inte har något val, att man inte kan leva med en hund som Lova. Men jag har ju ett val. Ända tills hon får en tumör som konstateras malign och inte går att operera.

Ingrid Tapper som är etolog uttalar sig och säger att det inte finns något hopp då det inte finns någon bot. Man måste avliva.

– Ägaren kommer till kliniken med en glad och vänlig hund, när de berättar om de våldsamma attackerna kan veterinären ha svårt att förstå hur allvarligt det är. Det är lätt att tro att det beror på ägaren, att husse eller matte hanterar hunden felaktigt. Ägarna behöver stöd men möts ofta av oförståelse.

På sin hemsida tar Ingrid Tapper upp det skuldbeläggande som hundägare är experter på och som blir särskilt förödande när hunden har en medfödd sjukdom. Det är någon sorts mänskligt storhetsvansinne. Om allting är vårt fel så kan vi också rätta till det! Men allting är inte vårt fel. Vissa saker är ingens fel. Alla dessa kämpande hundägare som kämpar förgäves.

Lova är fem år när hon får somna in. Det är outhärdligt. Tillvaron är lugnare nu, men hon är djupt saknad. Lilla Lova.

Små medel

Jag viskar ”sök” till Vanna

Vi kommunicerar med små medel

Ett uppfriskande slagsmål

Vanna har varit i ett litet uppfriskande slagsmål idag. Det var inte jag som började, säger hon och det är sant. Jag hade precis kopplat henne när jag såg i ögonvrån att det satt några människor på en bänk. Någon hund såg jag inte men rätt som det var kom den springande och hoppade på/muckade gräl med Vanna (som alltid är snäll i koppel så länge andra är snälla mot henne). Min första reaktion var att jag måste skydda henne mot detta brutala överfall så jag drog henne till mig och försökte mota undan den andra hunden medan ägaren kom lufsande. Ta bort den! halvskrek jag och i tumultet hann jag uppfatta att även Vanna gormade och att hundarna alltså slogs. Ägaren kallade hunden för Molly, det var visst en tik (ganska logiskt). Hon fick tag i halsbandet på Molly och jag sa ”Håll den” mycket sammanbitet och hon sa ”Jag håller henne” och vi gick därifrån. Vid det laget hade jag hjärtat (dunk dunk) i halsgropen, precis som jag hade när Inka blev angripen på ålderns höst. Det var också en rottweiler.

Det finns få saker jag fruktar så mycket som att en galen hund ska komma rusande och så gör det det. Men det kunde varit värre. Det kunde ha varit en betydligt galnare hund. Jag hittar inga skador, inte ens småskador. Vanna var pigg och glad efteråt (totalt oberörd) men själv fick man ju sjunka ner på närmsta bänk och ta igen sig.

Ingen mentalt stabil människa här inte.

Incidenten inträffade i Påskbergsskogen som är en av stadens lungor där alla springer omkring och springer – även jag och Vanna. Om de inte går eller cyklar – vi går också. Så gott som dagligen. Det är vår vanligaste runda.

Det fascinerande med detta område är att det är ”ett planterat skogsområde där från början endast ljung växte”. Hela Halland var fullt av ljung.

Skogsområde betyder alla möjliga sorters skog. Man har t.o.m. små upplysande skyltar om de olika träden. Dels informativa skyltar om varje trädsort och dels skyltar i marken vid enskilda träd som talar om vad de heter och när de sattes. T.ex. Tsuga canadensis (hemlock).

Hur mycket jag än älskar Norrland skulle jag inte vilja byta med norrlänningarna nu. Vi har ekar, askar, bokar. De har typ gran och björk. Det hindrar inte att granområdet är mitt favoritområde på Påskberget.

Det finns hängbjörkar och det finns hänggranar:

Simning

Igår fick hon simma – idag fick hon jogga.

Yasjöstigen

Vi har Byasjön och vi har Yasjön

Jag fotade gran (m.m.) och Vanna käkade gräs (m.m.)

Ginst är Hallands landskapsblomma

2 m och 50 cm

Om man aldrig går i högklackade skor och plötsligt tar på sig ett par känns det som om man mäter två och en halv meter över havet. Känslan är att man blir längre än alla andra, inklusive Carl Bildt.

Grön av avund

är jag över Lisa & Co som varit i Olympic National Park. Lisa är en amerikansk släkting, jag har träffat henne och hennes dotter, men inte hennes man och inte hennes son. Mannen är jazzmusiker och sonen är brandman.

Adressen är 3002 Mt Angeles Rd, Port Angeles, WA 98362, USA – om ni har vägarna förbi. Ibland har jag kommit till ställen jag aldrig trodde att jag skulle komma till, som Petra i Jordanien eller Blenheim Palace i England, men det här är nog kört.

The flatcoat’s fatal flaw

”Sadly, the flatcoat has one serious drawback: cancer. Whenever I meet anyone working flatcoats, I ask them whether they have lost dogs to cancer and invariably the answer is yes. A long-running Cambridge University study found that half of all flatcoats will have contracted cancer by the age of eight, with many dying from the disease.” (Min fetstil)

Jag läser detta efter att jag läst att en flatuppfödare slutar föda upp hundar sen en av hennes valpköpare förlorat sin fem månader gamla valp i cancer. ”…jag blir så in i helvete ledsen.” Hon har fött upp flattar i 25 år. ”…jag vill inte orsaka sådan smärta igen hos någon. Med drygt trettio kullar så är det inte första gången men det blir inte lättare, bara svårare.” Det kan vara dags att göra som den engelske artikelförfattaren föreslår:

”The future for the breed may well lie in an outcross to a labrador, bringing in fresh blood and the chance to eradicate the cancer genes prevalent in most lines. No doubt enthusiasts will greet such a suggestion with horror but which is more important, health or breed purity?”

Valet borde vara enkelt.

Gårdagens kurstillfälle

var ingen höjdare för Vannas del. Men instruktören blev i alla fall glad när jag tveksamt sa att det var ”markerat” på den dolda gömman. Man vet ju inte?

Hon hade hittat men hur ska man kunna vara säker när hon inte har någon markeringsmetod? Som att lägga sig eller ”frysa” med nosen. Det anses inte nödvändigt. Istället ska man lära sig läsa hunden. Lagom lätt!

Blandrasen hade kunnat ha rullning i gräset som markering. Hon rullade sig hela tiden under fordonssöket. Sniffa – rulla – sniffa – rulla.

Hennes matte ska DNA-testa henne. Hon sa det som den naturligaste sak i världen.

För att få reda på vad det var för raser i henne, antar jag. Ungefär som man kan betala för att få reda på om man är släkting till någon gammal kung. T.ex. Karl XV som hade fler barn på bygden än han kunde räkna.

Tyvärr kan inte Vanna som Basse göra något doftprov eftersom doftprovet består av tolv pizzakartonger som Vanna tror att hon ska slita sönder.

Basse = chodský pes