Erland i (Yttra) Berg

Ha! Jag kom på det:

Men vackra flickor ej finnes mer
i Linnesås och i Övra Bjär

Det är så Erland i Berg sjunger. Jag hade melodin i skallen: ”…vackra flickor ej finnes mer / i hm-hm-hm och i hm-hm-hm!” Det måste vara tjugo eller trettio år sen jag hörde den på ett kassettband. Övra Bjär är Övra Berg. Det finns Övra Berg och Yttra Berg (precis som det finns Övre Hjärtared och Yttre Hjärtared). 

Erland i Berg är en vistrubadur som nu är 90 år gammal. Minnena kom tillbaka till mig när jag gick där, dels från barndomens midsommaraftnar och dels från mina promenader med Inka då vi ibland såg Erland eller någon av hans bröder vid husen. Tänk att han har bott här i hela sitt liv….

Fast mest känd är nog Erland i Berg för visan om käringen på Vässke möse (Vessige mosse). Den sjöng jag för Vanna i bilen: Sau sadde hun seg la pau ain tua / å sau hun gjore la maungen gaung / å sau hun lockte igen sett ua / Håhå den dan blai la kåll å laung! Hon stängde ögat, dvs. somnade. August Bondeson skrev texten. Det slutade mycket sorgesamt för den stackars moern – aldrig mer kom hon upp på joern!

Ordet käring med ett r och uttalet käääring är åtminstone i denna del av landet neutralt och bara ett annat ord för kvinna (eller tant). Farfar brukade säga: ”Det var en rälig gåbbe!” varje gång han såg en skäggig karl i TV, oavsett ålder. 🙂 Med den logiken var två av hans söner räliga gåbbar. 🙂 

För ett tag sen pratade jag med mamma om midsommarfirandet som ägde rum på Aronsgården och hon sa nånting om att de flyttat det och jag trodde först att de hade flyttat Aronsgården men de hade flyttat midsommarfirandet. Varför det, gnällde jag. Man ska gå poängpromenad och på styltor i Berg när det är midsommar! De orkar inte, sa mamma, de är gamla. (Det organiserar sig inte själv!)

Nåväl. Jag kunde inte göra Berg rättvisa med min kamera. Jag kände mig verkligen som en genomusel fotograf när jag kom hem – nio av tio bilder värdelösa – men det är ju för att jag inte behärskar det tekniska. Jag saknar tålamod och ger upp så fort det tar emot. Så är det i de flesta sammanhang, även hundsammanhang. Det är därför Vanna aldrig blir någon bra trickshund. Eller nånting annat heller för den delen.

P.S. Kassettbandet med Erlands visor finns kvar, min bror ska leta fram det och vi ska försöka lämna in det och få det transformerat till ett modernt medium.

Från Yttra Berg till Bergs naturskog

I princip går vi inte genom kohagar längre. Vanna har ju koskräck och jag skulle inte förlåta mig själv om någonting hände. Jag fruktade alltid att Inka skulle gå för nära elstängslen. Nu fruktade jag att Vanna skulle göra det…

Vi lyckades ändå hamna i en kohage. Det var två kvigor som var på rymmen (jag skulle hojta om jag såg dem!) och när vi varit nere vid vattnet och vänt var vi själva inhägnade, djurägaren eller vem det var hade stängt grindarna. *skrattar så jag gråter*

Istället för att gå naturstigarna i Yttra Berg gick vi till Bergs naturskog. Finns det något underbarare än att traska omkring i en förfallen skog med en hund som enda sällskap? Och fåglarna.

På hemvägen stannade jag vid sjön Svarten och såg att gamle kungen varit där 22/6 1954. Då var mamma elva år och när han (eller rättare sagt hans chaufför) kom körande genom Okome på väg mot Gällared vevade han ner rutan så att hon kunde överräcka en blombukett. I Gällared skulle kungen lyssna på ett tal men gubben som skulle hålla det var så nervös att det fick avbrytas. Det hjälpte inte att kungen försökte lugna ner honom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plötsligt händer det!

Jag satt och tittade lite förstrött på Mister Olivers fredagstricks där han bl.a. gick på fötterna. Typiskt, tänkte jag, de går inte bara framåt, de går bakåt också! Sen tittade jag närmare på fötterna: tårna pekade uppåt. Aha…

Nu får vi bruka allvara, sa jag till Vanna som farmor brukade säga till sina gossar små och blå (tre söner). Bruka nu allvara! Jag tog fram korven och så ställde vi oss i hallen och Vanna lyckades placera båda tassarna på mina fötter och vi började gå. Vi gick – och vi gick – och vi gick. Vi gick hela hallen!

Bara för att upptäcka att jag inte tryckt tillräckligt hårt på inspelningsknappen. 😦 När vi sedan skulle göra om det (tio gånger) gick det aldrig lika bra. Men nu jävlar är vi på väg!

Er gamla Vanna

Jag, er gamla Vanna, sopade banan med de yngre kollegorna i gårdagens sista inomhussök. Jag hittade två gömmor på en minut. Det var visserligen ingen som tog tiden men jag tog den i mitt huvud. 

Matte satt och pratade med en annan matte medan mina medhundar höll på med sina evighetslånga sök. ”Gör folk det?” undrade hon och syftade på om de använde engångshandskar och pincetter när de hanterar dofterna (som de droppar på möbeltassarna). De var båda rörande överens om att ska det vara så förbannat besvärligt får det vara. Så kommer de aldrig till SM heller. Själv hade jag velat komma till DM – distriktsmästerskap för noseworkhundar Jag vill få en guldmedalj om halsen och 59 gratulationer på FB som alla andra. Men flatte, säger matte, hur skulle du kunna få 59 gratulationer när din matte bara har hälften så många vänner? Tänkte inte på’t. 

Nästa gång är det ”skojtävling”. Det är nog inte så roligt som det låter. Risken är stor att jag kommer sist. Ha inte för höga förväntningar. Det är inte alltid er flatte är i funktion. Ibland är jag ur funktion. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Brukar ni också spela döda när andan faller på? Jag gör det ofta! Man sjunker bara rakt ner i gräsmattan som om någon hade skjutit en och där blir man liggande – stendöd. Ingenting kan rubba en. Tjata hjälper inte, dra i kopplet hjälper inte, bli arg hjälper inte. Man är ju död. Det enda som möjligen kan hjälpa är lite godis. Då är man inte riktigt lika död längre. Upprepa gärna proceduren flera gånger om dan så får ni mer godis! 

Lilla Lova

Jag läste en fruktansvärd artikel i Härliga Hund om rage syndrome, ni vet det där som röda cockrar är kända för men som jag trodde var utrotat, åtminstone i Sverige. Mycket riktigt var det en röd cocker… Ägaren skrev så vackert och sorgligt:

Men då jag ser henne ta krumsprång av lycka när någon favorit kommer på besök eller när hon leker med andra hundar i parken, då tänker jag hur omöjligt det är att hon inte skulle få finnas till. När hon är helt från sina sinnen undrar jag hur jag ska orka leva vidare med henne. Jag slits itu.

Det är att jämföra med epilepsi. Hunden är inte medveten om vad den gör. Den får anfall precis som en epileptiker. Skillnaden är att hunden med ragesyndrom (som framgår av namnet) blir aggressiv och hugger sina egna familjemedlemmar. Däremellan är den som alla andra hundar, lika söt och snäll.

Absurda situationer uppstår: jag fredar mig med en iläggsskiva till matbordet som sköld, jag kastar lasso med hennes koppel för att fånga in henne och kunna hålla henne på armlängds avstånd.

En natt biter hon ägaren i båda armarna så att det går hål, ”natten därpå ligger hon tätt intill mig och sover med huvudet på min sargade arm”. En annan natt vaknar ägaren av att Lova hugger henne genom täcket. Efteråt är båda helt slut och Lova förvirrad – hon har ju varit ”borta” (i skallen). Sjukdomen blir värre med åren och periodvis får hunden anfall varje dag. Det är kaos.

Jag inser att hon kan skada mig ordentligt, men mardrömmen vore om hon skadade någon annan. De som känner till vår situation säger att jag inte har något val, att man inte kan leva med en hund som Lova. Men jag har ju ett val. Ända tills hon får en tumör som konstateras malign och inte går att operera.

Ingrid Tapper som är etolog uttalar sig och säger att det inte finns något hopp då det inte finns någon bot. Man måste avliva.

– Ägaren kommer till kliniken med en glad och vänlig hund, när de berättar om de våldsamma attackerna kan veterinären ha svårt att förstå hur allvarligt det är. Det är lätt att tro att det beror på ägaren, att husse eller matte hanterar hunden felaktigt. Ägarna behöver stöd men möts ofta av oförståelse.

På sin hemsida tar Ingrid Tapper upp det skuldbeläggande som hundägare är experter på och som blir särskilt förödande när hunden har en medfödd sjukdom. Det är någon sorts mänskligt storhetsvansinne. Om allting är vårt fel så kan vi också rätta till det! Men allting är inte vårt fel. Vissa saker är ingens fel. Alla dessa kämpande hundägare som kämpar förgäves.

Lova är fem år när hon får somna in. Det är outhärdligt. Tillvaron är lugnare nu, men hon är djupt saknad. Lilla Lova.

Ett uppfriskande slagsmål

Vanna har varit i ett litet uppfriskande slagsmål idag. Det var inte jag som började, säger hon och det är sant. Jag hade precis kopplat henne när jag såg i ögonvrån att det satt några människor på en bänk. Någon hund såg jag inte men rätt som det var kom den springande och hoppade på/muckade gräl med Vanna (som alltid är snäll i koppel så länge andra är snälla mot henne). Min första reaktion var att jag måste skydda henne mot detta brutala överfall så jag drog henne till mig och försökte mota undan den andra hunden medan ägaren kom lufsande. Ta bort den! halvskrek jag och i tumultet hann jag uppfatta att även Vanna gormade och att hundarna alltså slogs. Ägaren kallade hunden för Molly, det var visst en tik (ganska logiskt). Hon fick tag i halsbandet på Molly och jag sa ”Håll den” mycket sammanbitet och hon sa ”Jag håller henne” och vi gick därifrån. Vid det laget hade jag hjärtat (dunk dunk) i halsgropen, precis som jag hade när Inka blev angripen på ålderns höst. Det var också en rottweiler.

Det finns få saker jag fruktar så mycket som att en galen hund ska komma rusande och så gör det det. Men det kunde varit värre. Det kunde ha varit en betydligt galnare hund. Jag hittar inga skador, inte ens småskador. Vanna var pigg och glad efteråt (totalt oberörd) men själv fick man ju sjunka ner på närmsta bänk och ta igen sig.

Ingen mentalt stabil människa här inte.

Incidenten inträffade i Påskbergsskogen som är en av stadens lungor där alla springer omkring och springer – även jag och Vanna. Om de inte går eller cyklar – vi går också. Så gott som dagligen. Det är vår vanligaste runda.

Det fascinerande med detta område är att det är ”ett planterat skogsområde där från början endast ljung växte”. Hela Halland var fullt av ljung.

Skogsområde betyder alla möjliga sorters skog. Man har t.o.m. små upplysande skyltar om de olika träden. Dels informativa skyltar om varje trädsort och dels skyltar i marken vid enskilda träd som talar om vad de heter och när de sattes. T.ex. Tsuga canadensis (hemlock).

Hur mycket jag än älskar Norrland skulle jag inte vilja byta med norrlänningarna nu. Vi har ekar, askar, bokar. De har typ gran och björk. Det hindrar inte att granområdet är mitt favoritområde på Påskberget.

Det finns hängbjörkar och det finns hänggranar: